| We need Your Support. Make a Donation now! or |  |
Originalets titel: "Die russische Revolution"
Publicerat: Ffg 1922 av Paul Levi.
�vers�ttning: Ture Nerman
Digitalisering: Marxistiskt Forum
Korrektur: Jonas Holmgren
Det f�ljande �r ett icke fullbordat manuskript, som �terfanns i Luxemburgs kvarl�tenskap, vilket bl.a. m�rks genom att vissa tankeg�ngar endast nedtecknats i form av obearbetade stolpar.
Denna skrift - f�rtj�nstfullt �versatt av Ture Nerman - �r en lysande polemisk framst�llning som ber�r den revolution�ra socialismens grundproblem. Vid l�sningen av den b�r det fr�mst h�llas i minnet att den skrevs 1918 och att dess behandling av ryska revolutionen s�ledes �r fri fr�n efterklokhet samt att f�rfattarinnan tillh�rde statssocialismens yttersta v�nsterflygel.
Rosa Luxemburg polemiserar i denna skrift dels mot Kautsky och den reformistiska socialdemokratin, dels mot Lenin och Trotskij f�r missgrepp de enligt hennes mening begick vid den ryska revolutionens inledande skede.
"Den leninska jordreformen har skaffat socialismen p� landsbygden ett nytt m�ktigt folklager av fiender, vilkas motst�nd kommer att bli mycket farligare och segare �n de adliga gods�garnas var", h�vdade Luxemburg.
Nu n�r 50-�rsminnet av den ryska revolutionen firas, framst�r hennes ord som dystert men sant profetiska. S� snart som 1921 n�dgades Lenin f�r att lindra den sv�ltd�d och det kaos som redan d� sk�rdat miljontals m�nniskoliv, inf�ra NEP (Nya ekonomiska politiken), som bl.a. gav b�nderna r�tt att beh�lla en del av sin produktion. Men den ryska jordbruksfr�gan f�rblev ol�st. Hungerperioden 1933-34 ber�knas ha kostat 5-6 miljoner m�nniskor livet. Och �nnu p� 60-talet efter ett halvsekels lidande och sedan det fr�n rysk sida uppgivits att man tillverkar flera traktorer �n USA, har Sovjetunionen n�dgats anlita de amerikanska och kanadensiska spannm�lslagren f�r att livn�ra sin befolkning.
Tydligare kunde utvecklingen inte ha dokumenterat att Rosa Luxemburg 1918 vid sin kritik av Lenin s�g klart och l�ngt.
Den andra huvudanm�rkningen f�rfattarinnan g�r �r av �nd� st�rre vikt och har lika levande aktualitet i dag som n�r den framf�rdes. Den g�ller f�rkv�vandet av folkets frihet - i frihetens namn. Rosa Luxemburg skrev:
"Varje demokratisk institution har visserligen sina brister, vilket den v�l delar med alla m�nskliga institutioner. Det �r bara det att det botemedel Trotskij och Lenin funnit - demokratins avskaffande �ver huvud - �r �nnu s�mre �n det onda det avser att bota: det t�pper n�mligen till den levande k�lla ur vilken ensamt alla medf�dda brister i de sociala institutionerna kan korrigeras: de bredaste folkmassornas aktiva oh�mmade, energiska politiska liv."
H�ller man i minnet att dessa ord �r skrivna av en av revolutionens mest h�ngivna anh�ngare, och skrivna n�r Lenin och Trotskij satte munkavle p� det ryska folket och tog sig ensamr�tten att t�nka och tala i dess st�lle, �r huvudmotivet f�r utgivandet av denna skrift angivet. De revolution�rer, som v�nde sig mot "proletariatets diktatur" innan v�rlden f�tt bevittna bolsjevismens terror och skr�ckv�lde, b�r inte f� falla i gl�mska. Deras ord har bud till dagens och morgondagens revolterande m�nniskomassor.
Det b�r kanske till�ggas att Rosa Luxemburgs kritik mot Lenins och Trotskijs f�rmyndarprincip inte b�rjade med intrycken av det f�talsv�lde bolsjevikerna etablerade 1917. Den kritiken emanerade ur en principiellt frihetlig inst�llning som hon alltid h�vdade. Redan �r 1904 skrev hon i Neue Zeit och Iskra (Gnistan) en artikel om "Den ryska socialdemokratins organisationsproblem", vari det bl.a. hette: "Den disciplin som Lenin har i tankarna blir inympad i arbetarklassen inte bara i fabrikerna utan ocks� i kasernerna och av byr�kratin - i den centraliserade borgerliga statens hela existerande mekanism."
Stockholm i oktober 1967
Federativs F�rlag
Rosa Luxemburg, den internationella arbetarr�relsens m�rkligaste kvinnogestalt som demokratisk revolution�r, f�ddes 1870 i en liten polsk stad Zamosc n�ra ryska gr�nsen. Familjen var judisk, fadern en k�pman med radikalliberal �sk�dning, modern fint litter�rt bildad. Rosa var kroppsligt svag - en tuberkul�s h�ftsjukdom - men andligt tidigt utvecklad. Hon blev redan i skolan revolution�r, verkade i polska frihetskretsar och m�ste f�r polisen r�dda sig till Tyskland, kom s� till Schweiz och blev d�r filosofie doktor p� en avhandling om Polens industriella utveckling. Efter kontakter med ryska revolution�rer i Schweiz �terv�nde hon till Tyskland och blev medarbetare i Karl Kautskys tidskrift Die Neue Zeit. D�r polemiserade hon redan 1904 mot Lenin om den ryska socialdemokratins organisationsform, avvisade hans krav p� en kaders ultra-centralistiska ledning av arbetarmassorna och h�vdade massornas sj�lvst�ndiga verksamhet �nda till revolution - p� demokratisk grund.
Redan 1904 d�mdes Rosa till tre m�naders f�ngelse f�r majest�tsf�rbrytelse: �rekr�nkning av kejsar Wilhelm II. 1905 deltog hon illegalt i den ryska revolutionen i Polen, greps, h�ktades och riskerade d�dsdom men frigavs mot borgen och �terv�nde till Tyskland. 1907 utgav hon sin skrift "Masstrejk, parti och fackf�reningsr�relse" p� historiska l�rdomar fr�n 1905 �rs ryska revolution. 1907 blev hon l�rarinna i nationalekonomi i tyska socialdemokratins partiskola och skrev under n�gra �r sina stora arbeten "Den preussiska r�str�ttsstriden", "Inledning till nationalekonomin" och "Kapitalets ackumulation".
Rosa Luxemburg hade uppm�rksammats redan p� den socialistiska Internationalens kongress i Z�rich 1893. Hon deltog framtr�dande i kongresserna 1907 i Stuttgart och 1910 i K�penhamn med initiativet (tillsammans med Lenin) till Internationalens uttalande f�r kamp mot kriget med alla medel, �ven revolution.
Tiden fram mot 1914 samarbetade Rosa med Karl Liebknecht och andra ledande i socialdemokratins radikala opposition. 1913 �d�mdes hon ett �rs f�ngelse f�r uppmaning till revolution�r resning mot krig och fick 1914 ett nytt �tal f�r maning till krigsv�gran. P� grund av sjukdom fick hon d� respit men 1915 greps hon och 1916 insattes hon i "skyddsh�kte" - utan �tal och dom! I det h�ktet satt hon �ver ett �r och nu br�ts hennes br�ckliga h�lsa ner. Det var h�r hon skrev f�religgande skrift, "Den ryska revolutionen", som dock inte var fullt avslutad n�r den tyska revolutionen den 9 november satte henne fri.
Med sina ytterligt f�rsvagade krafter tog Rosa �ter upp kampen vid Liebknechts och de andra kamraternas sida i den redan vid krigets b�rjan bildade hemliga sammanslutningen Spartakus. N�r Spartakus i december bytte namn till Tysklands kommunistiska parti satt hon i partiledningen och r�stade d�r emot beslutet att bojkotta det tyska parlamentsvalet. Partistyrelsen s�nde i hennes anda tv� ombud till en konferens i Moskva f�r att avstyra Lenins plan att bilda en ny tredje international. Ett av ombuden, Eberle, kom fram och talade mot planen: man tog klart parti f�r bolsjevismens Ryssland men var i V�sterlandet inte mogen att med revolution�r resning st�dja det. Kommunistiska Internationalen bildades - p� Lenins linjer.
Under tiden hade de tv� tyska arbetarpartierna r�kat i en tragisk �ppen strid. Spartakus besegrades och den 15 januari 1919 greps Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och m�rdades av f�rnazistiska officerare. Hennes lik kastades i en kanal och �terfanns f�rst senare.
Socialdemokratin har tappat intresset f�r de tv�. Den kommunistiska sidan har gjort Rosa till sin kamrat. Det har d� sitt intresse att se, hur man d�r har dokumenterat samh�righeten. 1923 b�rjade man i Berlin publicera hennes skrifter. Det planerades nio band 1923-1928. Endast tre utkom: "Kapitalets ackumulation", "Mot reformismen" och "Facklig kamp och masstrejk". 1951 utgavs i �st-Berlin tv� band Valda tal och skrifter, en f�r kommunistiskt bruk likriktad upplaga. Den b�rjar med 10 sidor f�rord av Wilhelm Pieck. S� f�ljer en dubbelinledning p� 130 sidor av Lenin och Stalin: Om Rosa Luxemburg och luxemburgismen. Sedan Rosa s� blivit utf�rligt avr�ttad f�ljer inte hennes motsvarande kritik mot Lenin - som hon hade f�rt strid med sedan 1904 - utan l�mpliga uttalanden av henne mot den tyska socialdemokratin f�r 60-70 �r sedan! Den svenska v�nsterkommunisten Bo Gustafsson [tillh�rde SKP:s v�nsterfalang - MIA.] har utgivit ett urval av Rosa Luxemburgs skrifter i samma anda. Han omn�mner, att det finns en mera opartisk engelsk upplaga av hennes verk - Russian Revolution - Leninism or Marxism, 1961. Den inneh�ller, s�ger han, "f�rutom Rosa Luxemburgs kritik av vissa sidor av den ryska revolutionen �ven hennes kritik av Lenins och bolsjevismens organisationsteori". Den engelske utgivarens "inledning saknar allt vetenskapligt och politiskt v�rde."
Nu f�religger allts� Rosa Luxemburgs klassiska skrift Den ryska revolutionen �ven p� svenska och l�saren kan sj�lv bed�ma henne.
Ture Nerman
Den ryska revolutionen �r v�rldskrigets v�ldigaste faktum[1]. Dess utbrott, dess exempell�sa radikalism, dess best�ende verkan kommer alla de l�gner p� skam, med vilka den officiella tyska socialdemokratin att b�rja med tj�nstvilligt ideologiskt har bemantlat den tyska militarismens er�vringsf�ltt�g: fraserna om de tyska bajonetternas mission att st�rta den ryska tsarismen och befria dess undertryckta folk. Det v�ldiga omf�ng revolutionen i Ryssland har antagit, den djupg�ende verkan varmed den har skakat alla klassf�rh�llanden, rullat upp samtliga sociala och ekonomiska problem, konsekvent med den inre logikens fatalitet r�rt sig fram�t fr�n den borgerliga republikens f�rsta stadium till alltj�mt vidare faser varvid tsarismens st�rtande bara har blivit en knapp episod, n�stan en bagatell -, allt detta visar tydligt, att Rysslands befrielse inte f�rorsakades av kriget och tsarismens milit�ra nederlag, inte av f�rtj�nsten hos "tyska bajonetter i tyska n�var", som Die Neue Zeit under Kautskys redaktion lovade i en ledare, utan att den hade djupa r�tter i eget land och hade n�tt full inre mognad. Den tyska imperialismens krigs�ventyr under den tyska socialdemokratins ideologiska skylt har inte framkallat den ryska revolutionen utan endast f�r en kort tid att b�rja med - efter den f�rsta stigande stormfloden 1911-1913 - avbrutit den och sedan - efter dess utbrott - skapat de sv�raste, de mest centrala betingelserna f�r den.
Men detta f�rlopp utg�r ocks� f�r varje t�nkande iakttagare ett sl�ende bevis mot den doktrin�ra teori som Kautsky delar med regeringens socialdemokrater, enligt vilken Ryssland som ekonomiskt efterblivet, �verv�gande jordbruksland �nnu inte skulle vara moget f�r den sociala revolutionen och proletariatets diktatur. Denna teori, som anser att endast en borgerlig revolution �r m�jlig i Ryssland - av vilken uppfattning �ven f�ljer de ryska socialisternas taktik: samarbete med den borgerliga liberalismen - �r ocks� uppfattningen hos den opportunistiska flygeln i den ryska arbetarr�relsen, de s.k. mensjevikerna under Axelrods och Dans bepr�vade ledning.[2] B�da - de ryska s�v�l som de tyska opportunisterna - �verensst�mmer i denna principiella uppfattning av den ryska revolutionen, som automatiskt best�mmer inst�llningen till taktikens detaljfr�gor, fullst�ndigt med de tyska regeringssocialisterna: enligt alla tres mening hade den ryska revolutionen bort g�ra halt i det stadium, d� den tyska militarismens krigf�ring hade uppn�tt det �dla m�l den enligt den tyska socialdemokratins mytologi st�llde sig: tsarismens st�rtande. N�r den har fortsatt d�rut�ver, n�r den har st�llt som sin uppgift proletariatets diktatur, s� har det enligt denna doktrin helt enkelt varit ett fel av den ryska arbetarr�relsens radikala flygel, bolsjevikerna, att alla sv�righeter som drabbat revolutionen i dess fortsatta f�rlopp, all oreda den fallit offer f�r, framtr�der just som ett resultat av detta �desdigra fel. Teoretiskt g�r denna doktrin, som av b�de Stampfers Vorw�rts[3] och Kautsky anbefalles som en frukt av "marxistiskt t�nkande", ut p� den originella uppt�ckten, att den socialistiska omv�lvningen �r en nationell, s� att s�ga hemmaangel�genhet f�r varje modern stat. I det abstrakta schemats bl� dimma kan en Kautsky naturligtvis mycket ing�ende utm�la kapitalets internationella ekonomiska f�rbindelser som f�rvandlar alla moderna l�nder till en sammanh�ngande organism. Men Rysslands revolution - en frukt av den internationella utvecklingen och jordfr�gan - �r om�jlig att l�sa inom det borgerliga samh�llets ram.
Praktiskt har denna doktrin tendensen att avlyfta det internationella, i fr�msta rummet det tyska, proletariatets ansvar f�r den ryska revolutionens �den och f�rneka denna revolutions internationella sammanhang. Det �r inte Rysslands omognad utan det tyska proletariatets bristande mognad att fylla de historiska uppgifterna krigets och den ryska revolutionens f�rlopp har visat - och att s� tydligt som m�jligt p�visa detta �r den f�rsta uppgiften f�r en kritisk betraktelse �ver den ryska revolutionen. Rysslands revolution var ifr�ga om sina utsikter helt beroende av de internationella tilldragelserna. Att bolsjevikerna helt baserade sin politik p� proletariatets v�rldsrevolution �r just det mest gl�nsande beviset p� deras politiska vidsyn och deras principiella fasthet, deras politiks dj�rva t�rningskast. D�ri framtr�der bilden av det v�ldiga spr�ng den kapitalistiska utvecklingen hade tagit det senaste �rtiondet. Revolutionen 1905-1907 fann endast ett svagt eko i Europa. Den m�ste d�rf�r bli bara ett inledningskapitel. Forts�ttning och l�sning var bundna vid den europeiska utvecklingen.
Det �r klart, att inte kritikl�s apologetik utan endast ing�ende genomt�nkt kritik kan bringa erfarenheternas och l�rdomarnas skatter i dagen. Det skulle i sj�lva verket vara en vanvettig f�rest�llning, att vid det f�rsta v�rldshistoriska experimentet med arbetarklassens diktatur och d�rtill under de sv�rast t�nkbara f�rh�llanden - mitt i v�rldsbranden och i ett imperialistiskt folkm�rdande kaos, i den reaktion�raste europeiska milit�rmaktens snara och utan bist�nd fr�n det internationella proletariatet - att vid ett experiment med arbetardiktaturen under s� abnorma betingelser allt som gjordes och underl�ts i Ryssland skulle ha varit h�jden av full�ndning. Tv�rtom tvingar den socialistiska politikens element�ra begrepp och insikten i dess n�dv�ndiga historiska f�ruts�ttningar till antagandet, att under s� �desdigra betingelser �ven den st�rsta idealism och stormfasta revolution�ra energi inte skulle kunna f�rverkliga demokrati och inte heller socialism utan bara vanm�ktiga, f�rvirrade ansatser till b�da.
Att g�ra klart f�r sig detta i alla dess djupg�ende sammanhang och verkningar �r just en element�r plikt f�r socialisterna i alla land. Ty endast med en s�dan bitter insikt kan det internationella proletariatets eget ansvar f�r den ryska revolutionens �de m�tas i hela dess omfattning. � andra sidan kan man endast s� klarg�ra den avg�rande betydelse man m�ste tillm�ta den prolet�ra revolutionens slutna internationella frammarsch, varf�rutan proletariatet i ett enskilt land �ven med den st�rsta duglighet och de st�rsta offer oundvikligt m�ste trassla in sig i ett virrvarr av mots�gelser och felgrepp.
Det r�der heller intet tvivel om, att de kloka hj�rnorna i den ryska revolutionens ledning, att Lenin och Trotskij p� sin t�rnbestr�dda, med f�rs�t av alla slag kringg�rdade v�g har tagit m�nga avg�rande steg endast under st�rsta inre tvivel och med h�ftigaste inre motstr�vighet - och att intet kan vara dem sj�lva mera fr�mmande �n att se allt de gjort och underl�tit under det bittra tv�nget och trycket i tilldragelsernas j�sande virvel - av Internationalen tas som upph�jt m�nster f�r den socialistiska politiken, ett m�nster f�r vilket endast kritikl�s beundran och ivrig efterh�rmning vore p� sin plats.
Det vore likas� f�rfelat att frukta, att en kritisk granskning av de v�gar den ryska revolutionen hittills har g�tt skulle inneb�ra, att man undergr�vde de ryska prolet�rernas anseende och f�rsvagade det fascinerande f�red�me de har givit och som ensamt skulle kunna �vervinna de tyska massornas �desdigra tr�ghet. Ingenting vore mera felaktigt att tro. Man kan aldrig v�cka arbetarklassens revolution�ra d�dkraft i Tyskland genom f�rmyndarmetoderna hos den tyska socialdemokratin, saliga i �minnelse, genom n�gon fl�ckfri auktoritet - vare sig de egna "instansernas" eller "det ryska exemplets". Inte genom att framskapa en revolution�r hurrast�mning utan tv�rtom endast genom medvetandet om hela det fruktansv�rda allvaret i uppgifterna, om deras komplicerade natur, genom politisk mognad och andlig sj�lvst�ndighet, genom en kritisk omd�mesf�rm�ga hos massorna, vilken under olika f�rev�ndningar i �rtionden systematiskt d�dats av den tyska socialdemokratin, kan det tyska proletariatets aktionsduglighet f�das. Att kritiskt ta upp till unders�kning den ryska revolutionen i alla dess historiska sammanhang �r den b�sta skolning de tyska arbetarna s�v�l som arbetarna internationellt kan f� f�r de uppgifter som f�r dem v�xer fram ur den f�religgande situationen.
Den ryska revolutionens f�rsta period, fr�n utbrottet i mars till omv�lvningen i oktober[4], motsvarar i sitt allm�nna f�rlopp noga utvecklingsschemat i s�v�l den stora engelska som den stora franska revolutionen. Det �r det typiska f�rloppet i b�da de f�rsta stora generaluppg�relserna mellan de i det borgerliga samh�llet alstrade revolution�ra krafterna och det gamla samh�llet.
Deras utveckling r�r sig helt naturligt i stigande linje: fr�n moderata ansatser till allt st�rre radikalisering av m�len och parallellt d�rmed fr�n klassernas och partiernas samarbete till det radikala partiets env�lde.
I f�rsta momentet i mars 1917 stod "kadetterna", d.v.s. den liberala bourgeoisin, i spetsen f�r revolutionen. Den allm�nna f�rsta stegringen av den revolution�ra floden rev med sig allt och alla: den fj�rde duman[5], den mest reaktion�ra produkten av den ur statskuppen framg�ngna, ytterligt reaktion�ra fyrklassvalr�tten,[6] f�rvandlades pl�tsligt till ett organ f�r revolutionen. Samtliga borgerliga partier, inklusive den nationalistiska h�gern, bildade pl�tsligt en falang mot absolutismen. Den f�ll vid f�rsta anstormen n�stan utan strid, som ett d�tt organ som man bara beh�vde peta p� f�r att det skulle falla. �ven den liberala bourgeoisins korta f�rs�k att �tminstone r�dda dynastin och tronen slogs p� n�gra timmar i spillror. Utvecklingens rasande fortg�ng hoppade p� dagar och timmar �ver str�ckor, som Frankrike p� sin tid beh�vde �rtionden till. H�r visade det sig, att Ryssland f�rverkligade resultaten av ett �rhundrades europeiska utveckling och framf�r allt - att revolutionen av 1917 var en direkt forts�ttning av 1905-1907 �rs revolution och inte en g�va av de tyska "befriarna". R�relsen i mars 1917 kn�t omedelbart an d�r den tio �r tidigare hade avbrutit sitt verk. Den demokratiska republiken var den f�rdiga, i sitt inre mogna produkten av just revolutionens f�rsta anstorm.
Men nu b�rjade den andra, sv�ra uppgiften. Revolutionens drivande kraft var f�r f�rsta �gonblicket stadsproletariatets massa. Men dess krav var inte slut med den politiska demokratin utan den inriktade sig p� den internationella politikens br�nnande fr�ga: omedelbar fred. Revolutionen st�rtade sig samtidigt �ver arm�ns massa, som h�jde samma krav p� omedelbar fred, och p� b�ndernas massa, som sk�t jordfr�gan i f�rgrunden, denna revolutionens centralaxel alltsedan 1905. Omedelbar fred och jord - med dessa b�da m�l var den revolution�ra falangens inre klyvning given. Kravet p� den omedelbara freden r�kade i skarpaste motsats till den imperialistiska tendensen hos den liberala bourgeoisin, vars talesman var Miljukov.[7] Jordfr�gan var det skr�mmande sp�ket n�rmast f�r bourgeoisins andra flygel gods�garna men ocks�, som attentat mot den heliga privategendomen �ver huvud, en �mt�lig punkt f�r alla de borgerliga klasserna.
S� b�rjade dagen efter revolutionens f�rsta seger en inb�rdes kamp i dess sk�te om de b�da br�nnande problemen: freden och jordfr�gan. Den liberala bourgeoisin b�rjade med en taktik av f�rhalning och undanflykter. Arbetarmassorna, arm�n och b�nderna tr�ngde allt h�ftigare p�. Det r�der intet tvivel om, att med freds- och jordfr�gorna ocks� var f�rknippat det �de republikens politiska demokrati skulle f�. De borgerliga klasserna, som �verspolade av revolutionens f�rsta stormv�g hade l�tit sig ryckas med till att acceptera den republikanska statsformen, b�rjade genast s�ka efter st�djepunkter bak�t och i stillhet organisera kontrarevolutionen. Kaledins[8] kosackf�ltt�g mot Petersburg gav tydligt uttryck �t denna tendens. Om den framst�ten hade kr�nts med framg�ng, d� hade inte bara freds- och jordfr�gorna varit avgjorda utan ocks� demokratins, ja, sj�lva republikens �de varit beseglat. Milit�rdiktatur med ett skr�ckv�lde �ver proletariatet och sedan �terg�ng till monarkin hade blivit den ofr�nkomliga f�ljden.
D�rmed kan man m�ta det utopiska och i grunden reaktion�ra i den taktik varav de ryska Kautsky-socialisterna, mensjevikerna, l�t leda sig. Fastbitna i fiktionen om den ryska revolutionens borgerliga karakt�r - enligt vilken Ryssland ju inte var moget f�r den sociala revolutionen - klamrade de sig f�rtvivlat fast vid samarbetet med de borgerliga liberalerna, d.v.s. vid tv�ngsf�rbindelserna med de element som, splittrade av den revolution�ra utvecklingens naturliga inre g�ng, hade r�kat i den skarpaste mots�ttning till varandra. Axelrod, Dan och deras anh�ngare ville till varje pris samarbete med de klasser och partier, fr�n vilka de st�rsta faror hotade revolutionen och dess f�rsta f�rv�rv: demokratin.
Det �r rent f�rv�nande att se, hur denne flitige man (Kautsky) under v�rldskrigets fyra �r genom sitt outtr�ttliga skriveri lugnt och metodiskt sliter upp det ena teoretiska h�let efter det andra i socialismen, ett arbete varur den framg�r som ett s�ll utan ett enda helt stycke. Det kritikl�sa j�mnmod, med vilket hans anh�ngare betraktar detta flitiga arbete av sin officiella teoretiker och utan att blinka slukar hans alltj�mt nya uppt�ckter, f�r sin motsvarighet i det j�mnmod med vilket Scheidemann & Co:s anh�ngare ser p� hur dessa senare praktiskt urholkar socialismen. I sj�lva verket kompletterar de b�da arbetena varandra fullst�ndigt och Kautsky, marxismens officiella tempelv�ktare, �stadkommer sedan krigsutbrottet bara teoretiskt detsamma som Scheidem�nnen i praktiken: 1. Internationalen, ett fredsinstrument, 2. avrustning och folkf�rbund, nationalism, och slutligen 3. demokrati, icke socialism.
I den situationen tillkommer d� den bolsjevikiska riktningen den historiska f�rtj�nsten att fr�n b�rjan ha proklamerat och med j�rnh�rd konsekvens fullf�ljt den taktik, som ensam kunde r�dda demokratin och driva revolutionen fram�t. Hela makten uteslutande i arbetar- och bondemassans h�nder, i sovjeternas h�nder - det var i sj�lva verket den enda utv�gen ur den sv�righet vari revolutionen hade r�kat, det var det sv�rdshugg varmed den gordiska knuten h�ggs av, revolutionen f�rdes ut ur det tr�nga passet och fick �ppnat f�r sig det fria f�ltet av en oh�mmad fortsatt utveckling. Lenins parti var allts� det enda i Ryssland som f�rstod revolutionens sanna intressen i denna f�rsta period, det var dess fram�tdrivande element, liksom i samma mening det enda partiet som driver verkligt socialistisk politik.
D�rav f�rklaras ocks�, att bolsjevikerna - i revolutionens b�rjan en fr�n alla h�ll bannlyst, sm�dad och hetsad minoritet - inom mycket kort tid f�rdes fram i revolutionens spets och under sin fana kunde samla de verkliga massorna: stadsproletariatet, arm�n, b�nderna och �ven demokratins revolution�ra element, socialistrevolution�rernas v�nstra flygel.
Den ryska revolutionens verkliga situation utt�mde sig efter n�gra f� m�nader i alternativet: kontrarevolutionens seger eller proletariatets diktatur, Kaledin eller Lenin. Det var det objektiva l�ge, som mycket snart intr�der i varje revolution sedan det f�rsta ruset f�rflyktigats och som i Ryssland f�ljde p� de konkreta freds- och jordfr�gorna, f�r vilka det inte fanns n�gon l�sning inom den borgerliga revolutionens ram.
Den ryska revolutionen har h�r endast bekr�ftat varje stor revolutions grundl�ra, d�r livets lag lyder: antingen m�ste den mycket snabbt och beslutsamt storma vidare, med j�rnhand sl� ned alla hinder och flytta fram sina m�l allt l�ngre eller ocks� kastas den snart tillbaka bakom sin svagare utg�ngspunkt och undertrycks av kontrarevolutionen. Ett stillast�ende, ett stampande p� samma fl�ck, en sj�lvbel�tenhet med det f�rsta en g�ng uppn�dda m�let finns inte i revolutionen. Och den som vill �verf�ra de parlamentariska grodkrigens hemmalagade visheter p� den revolution�ra taktiken visar bara, att revolutionens psykologi, ja, sj�lva dess livslag, �r honom lika fr�mmande som all historisk erfarenhet �r honom en bok med sju insegel.
Den engelska revolutionens f�rlopp efter dess utbrott 1642: Tingens logik medf�rde, att f�rst presbyterianernas kraftl�sa sv�ngningar och det tveksamma kriget mot den rojalistiska arm�n, d�r de presbyterianska ledarna medvetet undvek en avg�rande strid och en seger �ver Karl I, gjorde det till n�stan oavvislig n�dv�ndighet, att independenterna f�rdrev dem ur parlamentet och ryckte till sig makten. Och likas� var det i forts�ttningen inom independenternas arm�er soldaternas l�gre sm�borgerliga massa, Lilburnes "levellers", som utgjorde st�tkraften i hela independentr�relsen, liksom slutligen de prolet�ra elementen i soldatmassan, de l�ngst g�ende socialt omst�rtande elementen, som fann sitt uttryck i "digger"-r�relsen, vilka � sin sida utgjorde surdegen i det demokratiska "leveller"-partiet.
Utan den andliga p�verkan de revolution�ra prolet�ra elementen ut�vade p� soldatmassan, utan den demokratiska soldatmassans tryck p� det borgerliga �vre lagret i independentpartiet skulle det aldrig ha kommit till L�nga parlamentets "rensning" fr�n presbyterianerna eller till det segerrika avslutandet av kriget mot kavaljerernas arm� och mot skottarna, lika litet som till r�tteg�ngen mot Karl I och hans avr�ttning samt till �verhusets avskaffande och republikens proklamerande.
Hur var det i den stora franska revolutionen? Jakobinernas makter�vring visade sig h�r efter fyra �rs strider vara det enda s�ttet att r�dda revolutionens landvinningar, krossa feodalismen, organisera det revolution�ra f�rsvaret in�t som ut�t, undertrycka kontrarevolutionens konspiration och sprida den revolution�ra v�gen fr�n Frankrike �ver hela Europa.
Kautsky och hans ryska meningsfr�nder, som ville bevara den f�rsta fasens "borgerliga karakt�r" �t den ryska revolutionen, utg�r den exakta motsvarigheten till f�rra �rhundradets tyska och engelska liberaler som i den stora franska revolutionen skiljer p� de bekanta tv� perioderna: den f�rsta girondistiska fasens "goda" revolution och den "d�liga" efter den jakobinska omst�rtningen. Den liberala ytligheten i historieuppfattningen kunde naturligtvis inte fatta, att utan de "m�ttl�sa" jakobinernas omst�rtning skulle ocks� de f�rsta tveksamma och halva landvinningarna genast ha begravts under revolutionens spillror, att det verkliga alternativet till jakobindiktaturen - s� som den historiska utvecklingens j�rnh�rda g�ng �r 1793 st�llde fr�gan - var inte "m�ttfull" demokrati utan - bourbonernas restauration! "Den gyllene medelv�gen" kan inte uppr�tth�llas i n�gon revolution, revolutionens naturlag kr�ver ett snabbt avg�rande: antingen k�rs lokomotivet f�r full �nga uppf�r den historiska backen till dess h�gsta h�jd eller ocks� rullar det av sin egen tyngd tillbaka i sin utg�ngsst�llning och drar dem, som med sina svaga krafter vill h�lla sig kvar p� halva v�gen, hj�lpl�st med sig i avgrunden.
Detta f�rklarar, att i varje revolution endast det parti f�rm�r rycka till sig ledningen och makten, som har modet att ge den fram�tdrivande parollen och dra alla konsekvenser av den. Det f�rklarade de ryska mensjevikernas �mkliga roll - Dan, Tseretelli[9] m.fl. som fr�n b�rjan hade ett oerh�rt inflytande �ver massorna men efter l�ngt pendlande fram och �ter �rel�st sopades bort fr�n scenen sedan de med h�nder och f�tter hade str�vat emot att �verta makten och ansvaret.
Lenins parti var det enda som f�rstod ett revolution�rt partis bud och plikt och som med parollen "hela makten i proletariatets och b�ndernas h�nder" s�kerst�llde revolutionens fortg�ng.
D�rmed har bolsjevikerna l�st den ber�mda fr�gan om "folkmajoriteten", som alltid har legat som en mara p� de tyska socialdemokraternas br�st. Som den parlamentariska kretinismens f�rkroppsligade l�rjungar �verf�r dessa p� revolutionen helt enkelt den parlamentariska barnkammarens hembakade visdom: f�r att genomf�ra n�got m�ste man f�rst ha majoriteten. Allts� �ven i revolutionen: f�rst ska vi bli en "majoritet". Men revolutionernas verkliga dialektik st�ller denna parlamentariska mullvadsvisdom p� huvudet: inte fr�n majoritet till revolution�r taktik utan fr�n revolution�r taktik till majoritet g�r v�gen. Endast ett parti som f�rst�r att leda, d.v.s. driva fram�t, f�rv�rvar sig i stormen anh�ngare. Den beslutsamhet, med vilken Lenin och hans kamrater i det avg�rande �gonblicket kastade ut den enda fram�tdrivande parollen "hela makten i proletariatets och b�ndernas h�nder", har n�stan i en handv�ndning f�rvandlat dem fr�n en f�rf�ljd, sm�dad, illegal minoritet, vars ledare m�ste som Marat g�mma sig i k�llarna, till situationens absoluta herrar.
Bolsjevikerna har ocks� genast som denna makter�vrings m�l st�llt upp det hela och mest vittg�ende programmet: inte s�kerst�llande av den borgerliga demokratin utan proletariatets diktatur till f�rverkligande av socialismen. De har d�rmed f�rv�rvat sig den of�rg�ngliga historiska f�rtj�nsten att f�r f�rsta g�ngen ha proklamerat socialismens slutm�l som omedelbart program f�r den praktiska politiken.
Vad ett parti i den historiska stunden f�rm�r uppbringa av mod, d�dkraft, revolution�r vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolution�ra heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i v�ster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret r�ddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det r�ddade ocks� den internationella socialismens heder.
Bolsjevikerna �r de historiska arvtagarna till de engelska "levellers" och de franska jakobinerna. Men den konkreta uppgift, som efter makter�vringen tillfallit dem i den ryska revolutionen, var oj�mf�rligt sv�rare �n deras historiska f�reg�ngares. (Jordfr�gans betydelse. Redan 1905. Sedan i tredje duman h�gerb�nderna! Bondefr�ga och f�rsvar. Arm�n.) Visserligen var parollen om b�ndernas omedelbara beslag p� och uppdelning av jorden[10] den kortaste, enklaste och mest koncentrerade formeln f�r att uppn� tv� saker: att krossa storborgard�met och att genast binda b�nderna vid den revolution�ra r�relsen. Som politisk �tg�rd f�r att bef�sta den prolet�rt socialistiska regimen var detta en utm�rkt taktik. Men den hade tyv�rr tv� sidor och fr�nsidan bestod i, att b�ndernas omedelbara beslag p� jorden mestadels inte alls har n�got gemensamt med socialistisk ekonomi.
Den socialistiska omgestaltningen av de ekonomiska f�rh�llandena f�ruts�tter ifr�ga om jordbruket tv� saker. F�r det f�rsta: nationaliseringen av just storgodsen som den tekniskt mest avancerade koncentrationen av jordbrukets produktionsmedel och metoder, som ensam kan bli utg�ngspunkten f�r den socialistiska hush�llningen p� landet. N�r man givetvis inte beh�ver ta ifr�n sm�bonden hans jordlott och lugnt kan l�ta honom - tack vare den samh�lleliga driftens f�rdelar - frivilligt vinnas f�r den kooperativa sammanslutningen och slutligen f�r inordningen i den samh�lleliga totaldriften, s� m�ste varje socialistisk hush�llningsreform p� landet sj�lvklart b�rja med den stora och medelstora egendomen. Den m�ste h�r framf�r allt �verf�ra egendomsr�tten p� nationen eller, vilket under socialistisk regim �r detsamma, om man s� vill p� staten; ty endast s� s�kerst�lles m�jligheten att organisera jordbruksproduktionen enligt sammanh�ngande stora socialistiska synpunkter.
Men f�r det andra �r en av f�ruts�ttningarna f�r denna omgestaltning, att �tskillnaden mellan jordbruket och industrin - detta karakt�ristiska drag hos det borgerliga samh�llet - upph�vs f�r att ge plats f�r en �msesidig infiltrering och sammansm�ltning, en utformning av s�v�l jordbruks- som industriproduktionen efter enhetliga synpunkter. Hur den praktiska sk�tseln i detalj m� ske: genom stadskommuner, som p� sina h�ll f�resl�s, eller centralt fr�n staten - f�ruts�ttningen �r i varje fall en enhetligt genomf�rd, fr�n centrum inledd reform, som i sin tur f�ruts�tter jordens nationalisering. Nationalisering av den stora och medelstora jordegendomen och f�reningen av industri och jordbruk - det �r tv� grundl�ggande synpunkter f�r varje socialistisk hush�llningsreform, utan vilka det inte kan t�nkas n�gon socialism.
Att sovjetregeringen i Ryssland inte har genomf�rt denna v�ldiga reform - vem kan f�rebr� den det? Det vore l�jligt att av Lenin och hans kamrater kr�va eller v�nta, att de p� den korta tid de h�rskat mitt i de inre och yttre stridernas virvel, runtom tr�ngda av tall�sa fiender och motst�ndsr�relser, skulle kunna l�sa eller ens ta itu med den socialistiska omv�lvningens sv�raste uppgift! Vi kommer, n�r vi en g�ng har f�tt makten, �ven i v�ster - och under de gynnsammaste betingelser - att kn�cka m�ngen tand p� denna h�rda n�t innan vi ens �r ute ur de st�rsta av de tusen komplicerade sv�righeterna i denna j�tteuppgift.
En socialistisk regering m�ste n�r den har kommit till makten i varje fall g�ra en sak: vidta �tg�rder som ligger i linje med dessa element�ra f�ruts�ttningar f�r en senare socialistisk reform av jordbrukets f�rh�llanden: den m�ste �tminstone undvika allt som sp�rrar dess v�g till dessa �tg�rder.
Den paroll bolsjevikerna nu har proklamerat: b�ndernas omedelbara beslagtagande av jorden och dess uppdelning mellan dem m�ste verka i alldeles motsatt riktning. Den �r inte bara ingen socialistisk uppgift utan den sk�r av v�gen till en s�dan, den hopar o�vervinneliga sv�righeter framf�r jordbrukets omdaning i socialistisk anda.
B�ndernas beslagtagande av godsen enligt Lenins och hans v�nners korta och koncentrerade paroll "G� och ta er jorden!" f�rde helt pl�tsligt till kaotisk �verf�ring av storgodsen i bondejordbruk. Vad som skapades �r inte samh�llelig egendom utan ny privategendom och n�rmare best�mt den stora egendomens uppdelning i medelstor och liten egendom, den relativt avancerade stordriften i primitiv sm�drift, som tekniskt arbetar med redskap fr�n faraonernas tid. Inte nog med det: genom denna �tg�rd och det kaotiska, rent godtyckliga s�tt f�r dess utf�rande avskaffades inte utan sk�rptes egendoms�tskillnaderna p� landet. Ehuru bolsjevikerna uppmanade b�nderna att bilda bondekommitt�er f�r att p� n�got s�tt g�ra �vertagandet av adelsgodsen till en kollektiv aktion, s� �r det klart att detta allm�nna r�d inte f�rm�dde �ndra n�got i den verkliga praktiken och de verkliga maktf�rh�llandena p� landsbygden. Med eller utan kommitt�er har de rika b�nderna och ockrarna, vilka utgjorde bybourgeoisin och i varje rysk by hade den faktiska lokala makten i sin hand, s�kert blivit de som huvudsakligen haft nytta av revolutionen i jordbruket. Vem som helst kan p� fingrarna r�kna ut att jordens uppdelning inte har avskaffat den sociala och ekonomiska oj�mlikheten inom bondeklassen utan tv�rtom stegrat den och att klassmots�ttningarna har sk�rpts. Men denna maktf�rskjutning har skett till de prolet�ra och socialistiska intressenas skada.
Tidigare m�tte en socialistisk reform p� landsbygden p� sin h�jd motst�nd fr�n en liten kast adliga och kapitalistiska storgods�gare liksom fr�n en liten minoritet rik bybourgeoisi, som det �r en barnlek f�r en revolution�r folkmassa att expropriera. Nu, efter "beslagtagandet", st�r som fiende till varje socialistiskt samh�lls�vertagande av jordbruket en enormt �kad och stark massa sj�lv�gande b�nder, som kommer att med n�bbar och klor f�rsvara sin nyf�rv�rvade egendom mot alla socialistiska attentat. Nu har fr�gan om jordbrukets, allts� �ver huvud den ryska produktionens, kommande socialisering blivit en motsats- och stridsfr�ga mellan stadsproletariatet och bondemassan. Hur stark mots�ttningen redan har blivit bevisar b�ndernas bojkott mot st�derna, som de undanh�ller livsmedlen f�r att driva ocker med dessa, alldeles som de preussiska junkrarna. Den franske sm�bonden blev den tappraste f�rsvararen av den stora franska revolutionen, som hade f�rsett honom med emigranternas konfiskerade jord. Han f�rde som napoleonsk soldat Frankrikes fana till seger, marscherade genom hela Europa och slog s�nder feodalismen i det ena landet efter det andra. Lenin och hans v�nner v�ntade kanske en liknande verkan av sin jordbruksparoll. Men den ryske bonden har inte, sedan han p� egen hand tagit jorden i besittning, ens i dr�mmen t�nkt p� att f�rsvara Ryssland och revolutionen, som han hade att tacka f�r sin jord. Han bet sig fast i sin nya besittning och utl�mnade revolutionen �t dess fiender, staten �t f�rfall, stadsbefolkningen �t sv�lten.
Lenins tal om n�dv�ndig centralisation i industrin, bankernas, handelns och industrins nationalisering. Varf�r inte jordens? H�r tv�rtom, decentralisation och privategendom.
Lenins eget jordbruksprogram f�re revolutionen var annorlunda. Parollen �vertagen fr�n de mycket sm�dade socialistrevolution�rerna eller r�ttare: fr�n b�ndernas spontana r�relse.
F�r att inf�ra socialistiska principer i jordbruket s�kte sovjetregeringen nu skapa jordbrukskommuner av prolet�rer - mest arbetsl�sa stadselement. Men det �r utan vidare l�tt att gissa, att resultaten av dessa anstr�ngningar i relation till jordbrukets hela omf�ng m�ste bli endast f�rsvinnande obetydliga och inte alls vara att r�kna med f�r fr�gans bed�mande. (Sedan man slagit s�nder storgodsen, den l�mpligaste utg�ngspunkten f�r den socialistiska hush�llningen, i sm�drift, s�ker man nu p� sm� f�retag bygga upp kommunistiska m�nsterf�retag.) Under givna f�rh�llanden kan dessa kommuner endast ha anspr�k p� experimentv�rdet, inte p� att vara en omfattande social reform. Spannm�lsmonopol med premier. Nu post festum vill man f�ra in klasskampen i byn.
Den leninska jordreformen har skaffat socialismen p� landsbygden ett nytt m�ktigt folklager av fiender, vilkas motst�nd kommer att bli mycket farligare och segare �n de adliga storgods�garnas var.
Att det milit�ra nederlaget f�rvandlade sig i Rysslands sammanbrott och s�nderfall - f�r det b�r bolsjevikerna en del av skulden. Men dessa l�gets objektiva sv�righeter har bolsjevikerna i h�g grad sk�rpt f�r sig genom en paroll som de har skjutit i f�rgrunden f�r sin politik: nationernas s.k. sj�lvbest�mmander�tt eller vad som i sj�lva verket l�g under denna fras: Rysslands statliga s�nderfall. Den doktrin�rt h�rdnackat, st�ndigt p� nytt proklamerade formeln om de olika ryska nationaliteternas r�tt att sj�lvst�ndigt best�mma sina �den "�nda till det statliga l�sslitandet fr�n Ryssland" var ett speciellt f�ltrop av Lenin och hans kamrater under deras opposition mot Miljukovs s�v�l som Kerenskijs imperialism,[11] den var axeln i deras inrikespolitik efter oktoberomv�lvningen och den utgjorde bolsjevikernas hela plattform i Brest-Litovsk,[12] det enda vapen de hade att s�tta emot den tyska imperialismens maktst�llning.
Det som n�rmast frapperar ifr�ga om Lenins och hans kamraters h�rdnackade och stela konsekvens vid fasth�llandet av denna paroll �r att den st�r i krass mots�gelse till deras eljes utpr�glade politiska centralism liksom ocks� till den h�llning de har intagit till de andra demokratiska principerna. Medan de visade en mycket kylig ringaktning f�r den konstituerande f�rsamlingen, den allm�nna r�str�tten, press- och f�rsamlingsfriheten, kort sagt hela systemet med massornas demokratiska grundfriheter - som alla tillsammans utgjorde "sj�lvbest�mmander�tten" i sj�lva Ryssland - behandlade de nationernas sj�lvbest�mmander�tt som en den demokratiska politikens klenod, inf�r vilken alla den verkliga kritikens praktiska synpunkter m�ste tystna. Medan de inte hade l�tit sig imponeras det ringaste av folkomr�stningen till den konstituerande f�rsamlingen i Ryssland - en folkf�rsamling p� grundval av den mest demokratiska valr�tt i v�rlden och i en folkrepubliks fulla frihet - och mot mycket nyktra kritiska �verv�ganden helt enkelt f�rklarade dess resultat f�r noll och intet v�rda, f�rf�ktade de i Brest "folkomr�stning" f�r Rysslands icke-ryska nationer om deras statstillh�righet som palladiet f�r all frihet och demokrati, som folkviljans of�rfalskade kvintessenser och som h�gsta avg�rande instans ifr�ga om nationernas politiska �de.
Den mots�gelse som h�r �ppnas �r s� mycket mer obegriplig som det, d� det g�ller de demokratiska formerna f�r det politiska livet i varje land - vilket vi kommer att f� se �n mer i forts�ttningen -, faktiskt �r fr�ga om h�gst v�rdefulla, ja, oumb�rliga grundvalar f�r den socialistiska politiken, medan den fam�sa "nationernas sj�lvbest�mmander�tt" inte �r annat �n ih�lig sm�borgerlig fraseologi och humbug.
Vad ska i sj�lva verket denna r�tt betyda? Det tillh�r den socialistiska politikens ABC, att den liksom den bek�mpar varje slag av f�rtryck ocks� bek�mpar den ena nationens f�rtryck �ver den andra.
N�r trots allt eljest s� nyktra och kritiska politiker som Lenin och Trotskij och deras v�nner, som bara har en ironisk axelryckning f�r varje slag av utopisk fraseologi som avrustning, folkf�rbund o.s.v., denna g�ng gjorde en ih�lig fras av precis samma kategori till sin direkta k�pph�st, s� skedde det, f�refaller det oss, av en sorts opportunitetspolitik. Lenin och hans kamrater r�knade tydligen med, att det inte fanns n�got s�krare medel att binda de m�nga fr�mmande nationaliteterna i det ryska riket vid revolutionens sak, vid det socialistiska proletariatets sak, �n om man i revolutionens och socialismens namn medgav dem den yttersta och mest obegr�nsade frihet att f�rfoga �ver sitt �de. Detta var en analogi till bolsjevikernas politik gentemot de ryska b�nderna, vars jordhunger skulle tillfredsst�llas med parollen om det direkta besittningstagandet av adelsjorden och som d�rmed skulle bindas vid revolutionens fana och vid den prolet�ra regeringen. I b�da fallen har ber�kningen tyv�rr slagit fullst�ndigt fel. Medan Lenin och hans kamrater uppenbarligen v�ntade, att de som f�rf�ktare av den nationella friheten - och det "�nda till statlig avs�ndring" - skulle g�ra Finland, Ukraina, Polen, Litauen, de baltiska l�nderna, kaukasierna o.s.v. till lika m�nga trogna bundsf�rvanter till den ryska revolutionen, upplevde vi det rakt motsatta sk�despelet: den ena efter den andra av dessa "nationer" utnyttjade den nysk�nkta friheten till att som ryska revolutionens d�dsfiende f�rbinda sig mot denna med den tyska imperialismen och till att under dess skydd f�ra kontrarevolutionens fana in i sj�lva Ryssland. Intermezzot med Ukraina[13] i Brest, som f�rde till en avg�rande v�ndning i dessa f�rhandlingar och i bolsjevikernas hela in- och utrikespolitiska situation, �r ett m�nsterexempel h�rp�. Finlands, Polens, Litauens, de baltiska l�ndernas och Kaukasus' upptr�dande visar p� det mest �vertygande s�tt, att vi h�r inte har att g�ra med n�got m�jligen tillf�lligt undantag utan med en typisk f�reteelse.
Det var visserligen i alla dessa fall i realiteten inte "nationerna" som drev denna reaktion�ra politik utan endast de borgerliga och sm�borgerliga klasserna, som i skarpaste mots�ttning till de egna prolet�ra massorna f�rvandlade "den nationella sj�lvbest�mmander�tten" till ett verktyg f�r sin kontrarevolution�ra klasspolitik. Men - och h�r kommer vi till sj�lva k�rnfr�gan - d�ri ligger just den utopisk-sm�borgerliga karakt�ren hos denna nationalistiska fras, att den i klassamh�llets brutala verklighet, till p� k�pet i en tid av till det yttersta sk�rpta mots�ttningar, helt enkelt f�rvandlas till ett medel f�r det borgerliga klassv�ldet. Bolsjevikerna skulle till utomordentlig skada f�r sig sj�lva och revolutionen f� l�ra sig, att det under kapitalismens herrav�lde inte finns n�gon nationell sj�lvbest�mmander�tt, att i ett klassamh�lle varje klass i nationen str�var till "sj�lvbest�mmande" p� sitt vis och att f�r de borgerliga klasserna den nationella frihetens synpunkter helt tr�der tillbaka f�r klassv�ldets. Det finska borgard�met, liksom det ukrainska sm�borgard�met, var helt ense om att f�redra den tyska v�ldsmakten framf�r den nationella friheten, om den skulle vara f�rbunden med riskerna f�r "bolsjevismen".
F�rhoppningarna att p� n�got s�tt kunna f�rvandla dessa reella klassf�rh�llanden till deras motsats genom "folkomr�stningar" och i tillit till den revolution�ra folkmassan vinna ett majoritetsvotum f�r sammanslutningen med den ryska revolutionen var, om den var allvarligt menad av Lenin och Trotskij, ett utslag av en obegriplig optimism, om den bara var avsedd som en taktisk florettst�t i duellen med den tyska v�ldspolitiken, en farlig lek med elden. �ven utan den tyska milit�rockupationen skulle den fam�sa "folkomr�stningen" - om det hade kommit till en s�dan i gr�nsl�nderna - med andan hos b�ndernas massa och stora lager av �nnu indifferenta prolet�rer, med sm�borgarnas reaktion�ra tendens och bourgeoisins tusentals medel att p�verka omr�stningen - med all sannolikhet under alla f�rh�llanden givit ett resultat som hade varit till ringa gl�dje f�r bolsjevikerna. Det kan ju vid dessa folkomr�stningar om den nationella fr�gan g�lla som orubblig regel, att de h�rskande klasserna antingen, d�r en s�dan inte passar dem, vet att f�rhindra den eller, d�r den komme till st�nd, skulle veta att med alla medel och knep p�verka dess resultat, medel som ocks� hindrar att p� folkomr�stningarnas v�g inf�ra n�gon socialism.
Att �ver huvud fr�gan om de nationella str�vandena och de separatistiska tendenserna kastades in mitt i de revolution�ra striderna, ja, genom Brestfreden sk�ts i f�rgrunden och rent av st�mplades som den socialistiska och revolution�ra politikens schibbolet har skapat den st�rsta f�rvirring i socialismens led och skakat proletariatets st�llning just i gr�nsl�nderna. I Finland hade det socialistiska proletariatet s� l�nge det k�mpade som en del av Rysslands slutna revolution�ra falang redan en dominerande maktst�llning. Det hade majoriteten i lantdagen och i arm�n, det hade pressat ner bourgeoisin till fullst�ndig vanmakt och var situationens herre i landet. Det ryska Ukraina hade i �rhundradets b�rjan, n�r l�jligheterna med "den ukrainska nationalismen", "karboventserna" och "universalisterna" och Lenins k�pph�st ett "sj�lvst�ndigt Ukraina" �nnu inte var uppfunna, varit den ryska revolutionsr�relsens h�gborg. D�rifr�n, fr�n Rostov, fr�n Odessa, fr�n Donetsomr�det fl�t revolutionens f�rsta lavastr�mmar (redan kring 1902-1904) och t�nde hela Sydryssland i ett hav av l�gor som f�rberedde utbrottet 1905. Detsamma upprepades i den nuvarande revolutionen, d�r det sydryska proletariatet satte upp elittrupperna i den prolet�ra falangen. Polen och de baltiska l�nderna var sedan 1905 revolutionens m�ktigaste och p�litligaste h�rdar, d�r det socialistiska proletariatet spelade en framst�ende roll.
Hur kommer det sig, att pl�tsligt kontrarevolutionen triumferar i alla dessa l�nder? Den nationalistiska r�relsen har f�rlamat proletariatet just genom att l�srycka det fr�n Ryssland och utl�mnat det �t den nationella bourgeoisin i gr�nsl�nderna. I st�llet f�r att just i den rena internationella klasspolitikens anda - som de eljest representerade - efterstr�va den st�rsta koncentration av de revolution�ra krafterna p� hela rikets omr�de och med n�bbar och klor f�rsvara det ryska rikets integritet som revolutionsomr�de och st�lla det internationella proletariatets samh�righet och oskiljaktighet inom den ryska revolutionen som politikens h�gsta bud emot alla nationalistiska s�rstr�vanden har bolsjevikerna med sin bombastiska nationalistiska fraseologi om "sj�lvbest�mmander�tt �nda till det statliga l�sslitandet" tv�rtom givit bourgeoisin i alla gr�nsl�nderna den mest �nskade och gl�nsande f�rev�ndning - rent av baneret - f�r dess kontrarevolution�ra str�vanden. I st�llet f�r att varna prolet�rerna i gr�nsl�nderna f�r all separatism som en rent borgerlig snara har de fast mer f�rvirrat massorna d�r med sin paroll och utl�mnat dem till de borgerliga klassernas demagogi. Genom att p� s� s�tt fr�mja nationalismen har de sj�lva framkallat och f�rberett Rysslands s�nderfall och d�rigenom tryckt kniven i handen p� de egna fienderna, den kniv som de skulle st�ta ryska ryska revolutionen i hj�rtat.[A*]
Det �r sant, att utan den tyska imperialismens hj�lp, utan "de tyska gev�rskolvarna i tyska n�var", som Kautskys Neue Zeit skrev, hade Lubinsky och de andra kanaljerna i Ukraina liksom Erich, Mannerheim & Co[14] i Finland och de baltiska baronerna aldrig blivit f�rdiga med de socialistiska prolet�rmassorna i sina l�nder. Men den nationella separatismen var den trojanska h�st, i vilken de tyska "kamraterna" med bajonetter i h�nderna kom int�gande i alla dessa l�nder. De reella klassmots�ttningarna och de milit�ra maktf�rh�llandena f�rde till Tysklands intervention. Men bolsjevikerna har levererat ideologien som har maskerat detta kontrarevolutionens f�ltt�g, de har st�rkt bourgeoisins position och f�rsvagat prolet�rernas. Det b�sta beviset �r Ukraina, som skulle komma att spela en s� �desdiger roll i den ryska revolutionen. Den ukrainska nationalismen var i Ryssland n�got helt annat �n l�t oss s�ga den tjeckiska, den polska eller den finska: inget annat �n rena griller, tokerier av n�gra dussin sm�borgerliga intellektuella utan ringaste r�tter i landets ekonomiska, politiska eller andliga f�rh�llanden, utan varje historisk tradition - eftersom Ukraina aldrig hade utgjort en nation eller en stat -, utan n�gon nationell kultur utom i Sjevtsjenkos[15] reaktion�rt romantiska dikter. Det �r formligen som om en vacker dag m�nniskorna p� kustremsan skulle vilja grunda en ny plattysk nation och stat p� Fritz Reuter.[16] Och denna l�jliga pose av n�gra universitetsprofessorer och studenter bl�ste Lenin och hans kamrater genom sin doktrin�ra agitation med "sj�lvbest�mmander�tt �nda till etc." artificiellt upp till en politisk faktor. De gav vad som fr�n b�rjan var ett narrspel en vikt tills narrspelet blev blodigaste allvar: n�mligen inte en nationell r�relse, f�r vilken det efter�t som f�rut inte finns n�gra som helst r�tter, utan till skylt och samlingsfana f�r kontrarevolutionen! Ur detta vind�gg kr�p i Brest de tyska bajonetterna fram.
Fraserna har i klasstridernas historia ibland en mycket reell betydelse. Det �r socialismens fatala �de, att den i detta v�rldskrig uts�gs till att leverera ideologiska f�rev�ndningar f�r den kontrarevolution�ra politiken. Den tyska socialdemokratin skyndade sig vid krigsutbrottet att pryda den tyska imperialismens r�vart�g med en ideologisk skylt ur marxismens skr�pkammare genom att proklamera det som det av v�ra l�rom�stare efterl�ngtade befrielsef�ltt�get mot den ryska tsarismen. Det var regeringssocialisternas antipoder bolsjevikerna besk�rt att med frasen om nationernas sj�lvbest�mmander�tt ge vatten p� kontrarevolutionens kvarn och d�rmed leverera en ideologi inte bara f�r stympningen av den ryska revolutionen sj�lv utan f�r den planerade kontrarevolution�ra avslutningen av hela v�rldskriget. Vi har all anledning att i detta avseende mycket grundligt h�lla �gonen p� bolsjevikernas politik. "Nationernas sj�lvbest�mmander�tt" sammankopplas med Folkf�rbundet och avrustningen av Wilsons n�de utg�r det f�ltrop, under vilket den f�rest�ende uppg�relsen mellan den internationella socialismen och den borgerliga v�rlden kommer att utspelas. Det �r alldeles klart, att fraserna om sj�lvbest�mmander�tten och hela den nationella r�relse, som f�r n�rvarande utg�r den st�rsta faran f�r den internationella socialismen, just genom den ryska revolutionen och Brestf�rhandlingarna har blivit utomordentligt st�rkt. Vi �terkommer utf�rligt till denna plattform. Denna fraseologis tragiska �den i den ryska revolutionen, i vars taggtr�d bolsjevikerna skulle fastna och riva sig blodiga, m�ste tj�na det internationella proletariatet som varnande exempel.
Nu blev f�ljden av allt detta Tysklands diktatur. Fr�n Brestfreden till "till�ggsf�rdraget"![17] De 200 f�rsoningsoffren[18] i Moskva. Ur det l�get f�ljde terrorn och undertryckandet av demokratin.
Vi ska n�rmare granska detta med n�gra exempel.
En framtr�dande roll i bolsjevikernas politik spelade den bekanta uppl�sningen av den konstituerande f�rsamlingen i november 1917. Den �tg�rden var avg�rande f�r deras fortsatta l�ge, den var i viss m�n v�ndpunkten i deras taktik. Det �r ett faktum, att Lenin och hans kamrater fram till sin seger i oktober stormande kr�vde att den konstituerande f�rsamlingen inkallades och att just Kerenskijregeringens f�rhalningspolitik h�r var en av bolsjevikernas anklagelsepunkter mot denna regering och gav dem anledning till de h�ftigaste angrepp. Ja, Trotskij s�ger i sin intressanta broschyr Fr�n oktoberrevolutionen till fredsf�rdraget i Brest, att oktoberomv�lvningen hade rent av varit "en r�ddning f�r konstituanten" liksom f�r revolutionen �ver huvud. "Och", forts�tter han, "n�r vi sade, att intr�det i den konstituerade f�rsamlingen skulle f�ra inte �ver Tseretellis f�rparlament utan �ver sovjeternas makter�vring, var vi fullkomligt uppriktiga."
Och nu var efter dessa f�rklaringar Lenins f�rsta steg efter oktoberrevolutionen - att uppl�sa denna samma konstituerande f�rsamling, till vilken den skulle bli inledningen. Vilka sk�l kunde vara best�mmande f�r en s� f�rbluffande v�ndning? Trotskij yttrar sig utf�rligt om det i n�mnda skrift, och vi ska h�r anf�ra hans argument:
"Om de m�nader som f�regick oktoberrevolutionen var en tid av massornas v�nsterf�rskjutning och arbetarnas, soldaternas och b�ndernas tillstr�mning till bolsjevikerna, s� tog denna process inom socialistrevolution�rernas parti sitt uttryck i f�rst�rkningen av v�nsterflygeln p� h�gerflygelns bekostnad. Men alltj�mt dominerade �nnu p� socialistrevolution�rernas partilistor till tre fj�rdedelar h�gerflygelns gamla namn.
H�rtill kom s� den omst�ndigheten, att sj�lva valen �gde rum under de f�rsta veckorna efter oktoberomv�lvningen. Underr�ttelsen om den f�r�ndring som hade �gt rum spred sig relativt l�ngsamt i koncentriska cirklar fr�n huvudstaden ut p� landsbygden och fr�n st�derna till byarna. Bondemassorna var p� m�nga h�ll f�ga underkunniga om vad som f�rsiggick i Petrograd och Moskva. De r�stade f�r 'jord och frihet' och r�stade p� sina representanter i jordkommitt�erna, som mestadels stod under 'narodnikernas' fana. Men d�rmed r�stade de f�r Kerenskij och Avxentjev, som uppl�ste denna jordkommitt� och l�t h�kta dess medlemmar. - Detta sakf�rh�llande ger en klar f�rest�llning om till vilken grad konstituanten hade blivit efter den politiska kampens utveckling och partigrupperingarna."
Detta �r alltsammans f�rtr�ffligt och mycket �vertygande. Man m�ste bara undra �ver, att s� kloka m�nniskor som Lenin och Trotskij inte kom p� den n�rmast liggande slutsatsen av f�religgande fakta. N�r den konstituerande f�rsamlingen var vald l�ngt f�re den avg�rande v�ndpunkten, oktoberomv�lvningen, och i sin sammans�ttning �terspeglade det f�rflutna, inte det nya sakl�get, s� var det sj�lvklart att de skulle kassera den f�rlegade, allts� d�df�dda konstituanten och of�rt�vat utskriva nyval till en ny konstituant! De ville och v�gade inte anf�rtro revolutionens �den �t en f�rsamling som �terspeglade g�rdagens Kerenskij-Ryssland, perioden av sv�ngningarna och koalitionen med bourgeoisin. N�v�l, d� �terstod bara att genast i dess st�lle inkalla en konstituant ur det f�rnyade, l�ngre framskridna Ryssland.
I st�llet sluter sig Trotskij av den speciella otillr�ckligheten hos den i oktober sammantr�dda konstituerande f�rsamlingen till, att varje konstituant �r otillr�cklig, ja, han generaliserar sig fram till odugligheten hos varje ur de allm�nna folkvalen framg�ngen folkrepresentation under revolutionen �ver huvud:
"Tack vare den �ppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna p� mycket kort tid en m�ngd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt fr�n det ena trappsteget till det andra. De demokratiska institutionernas tunga mekanism f�ljer s� mycket mindre med i denna utveckling ju st�rre landet �r och ju ofullkomligare dess tekniska apparat."
H�r har vi redan "mekanismen i den demokratiska institutionen �ver huvud". H�remot kan n�rmast framh�llas, att i denna v�rdering av representantinstitutionerna kommer till uttryck en n�got schematisk, stel uppfattning, som eftertryckligt mots�ger den historiska erfarenheten fr�n just alla revolution�ra epoker. Enligt Trotskijs teori �terspeglar varje vald f�rsamling en g�ng f�r alla endast sin v�ljark�rs anda, politiska mognad och st�mning just i det �gonblick den g�r till valurnan. Den demokratiska korporationen �r d�rmed alltid spegelbilden av massan f�r valperioden, alldeles som Herschels stj�rnhimmel alltid visar oss himlakropparna inte som de �r n�r vi betraktar dem utan som de var i det �gonblick de s�nde sina ljusbud fr�n om�tligt avst�nd till jorden. Varje levande andligt sammanhang mellan de en g�ng valda och v�ljark�ren, varje varaktig v�xelverkan mellan b�da f�rnekas h�r.
Vad detta mots�ger all historisk erfarenhet! Den visar oss tv�rtom, att folkomr�stningens levande fluidum st�ndigt kringspolar representationskorporationerna, tr�nger in i dem, styr dem. Hur skulle det annars vara m�jligt, att vi i varje borgerligt parlament d� och d� upplever de lustigaste krumspr�ng av "folkrepresentanterna", vilka pl�tsligt livade av en ny "anda" frambringar helt nya toner, att de mest f�rtorkade mumier d� och d� upptr�der ungdomligt och att de olika sm� scheidem�nnen med ens i sin barm hittar revolution�ra toner - n�r det gnyr i fabrikerna och verkst�derna och p� gatan?
Och denna st�ndigt levande p�verkan av massornas st�mning och politiska mognad p� de valda korporationerna skulle just i en revolution komma till korta inf�r partiskyltarnas och vallistornas stela schema? Helt tv�rtom! Just revolutionen skapar genom sin gl�dande hetta den tunna, vibrerande, mottagliga politiska atmosf�r, d�r folkst�mningens v�gor, folklivets pulsslag, �gonblickligen p� det mest underbara s�tt p�verkar representantkorporationerna. Just d�rp� beror ju alltid de bekanta effektfulla scenerna ur begynnelsestadierna i alla revolutioner, d�r gamla reaktion�ra eller h�gst moderata, under den gamla regimen med begr�nsad r�str�tt valda parlament pl�tsligt blir heroiska talesm�n f�r omst�rtningen, stormf�glar. Det klassiska exemplet har vi ju i det ber�mda "l�nga parlamentet" i England, som valt 1642 och sedan det sammantr�tt i sju �r, stannade kvar p� sin post och i sitt inre �terspeglar alla v�xlande f�rskjutningar i folkst�mningen, revolutionens politiska mognad, klassplittringen, revolutionens fortg�ng till sin kulmen, fr�n i b�rjan devot sk�rmytsling med kronan under en p� kn� liggande "speaker" och fram till avskaffandet av lordernas hus, Karl I:s avr�ttning och republikens proklamerande.
Och har inte samma underbara f�rvandling upprepats i Frankrikes generalstater, i Louis Philippes censurparlament, ja - det sista, mest sl�ende exemplet ligger Trotskij s� n�ra - i fj�rde ryska duman som, vald i n�dens �r 1909,[19] under kontrarevolutionens mest f�rstenande v�lde, i januari 1917 pl�tsligt k�nde omst�rtningens ungdomsdrift och blev utg�ngspunkt f�r revolutionen?
Allt detta visar, att "de demokratiska institutionernas tungrodda mekanism" har en m�ktig korrigerande kraft - just i massans levande r�relse, i dess oavl�tliga tryck. Och ju mer demokratisk institutionen �r, ju mer levande och kraftig pulsen i massans politiska liv, desto mer omedelbar och precis �r verkan - trots stela partiskyltar, f�r�ldrade vallistor etc. Varje demokratisk institution har visserligen sina gr�nser och brister, vilket den v�l delar med alla m�nskliga institutioner. Det �r bara det, att det botemedel Trotskij och Lenin funnit - demokratins avskaffande �ver huvud - �r �nnu s�mre �n det onda det avser att bota: det t�pper n�mligen till sj�lva den levande k�lla ur vilken ensamt alla medf�dda brister i de sociala institutionerna kan korrigeras: de bredaste folkmassornas aktiva, oh�mmade, energiska politiska liv.
L�t oss ta ett annat sl�ende exempel: den av sovjetregeringen utarbetade r�str�tten.[20] Det �r inte alldeles klart, vilken praktisk betydelse man tillm�ter denna r�str�tt. Av Trotskijs och Lenins kritik mot de demokratiska institutionerna framg�r, att de principiellt avvisar folkrepresentationer framg�ngna ur allm�nna val och endast vill st�dja sig p� sovjeterna. Varf�r d� �ver huvud r�str�ttssystem med allm�n r�str�tt utarbetades kan man egentligen inte f�rst�. Det �r oss heller inte bekant, att denna r�str�tt p� n�got s�tt f�rts ut i livet. Val till n�gon sorts folkrepresentation p� dess grund har man inte h�rt n�got om. Mera sannolikt �r det att anta, att det har blivit endast en teoretisk skrivbordsprodukt. Men s�dan den nu �r utg�r den en mycket m�rklig produkt av den bolsjevikiska diktaturteorien. Varje r�str�tt liksom �verhuvud varje politisk r�ttighet m�ste m�tas inte efter ett godtyckligt abstrakt "r�ttvise"schema och dylik borgerligt demokratisk fraseologi utan efter de sociala och ekonomiska f�rh�llanden som den �r tillskuren p�. Den av sovjetregeringen utarbetade r�str�tten �r ber�knad f�r �verg�ngsperioden fr�n den borgerligt kapitalistiska till den socialistiska samh�llsformen, f�r den prolet�ra diktaturens period. I denna av Lenin och Trotskij representerade diktaturs anda f�r endast de r�str�tt som lever p� eget arbete och alla andra f�rv�gras den.
Nu �r det klart, att en s�dan r�str�tt har mening endast i ett samh�lle, som ocks� ekonomiskt �r i st�nd att f�r alla som vill arbeta m�jligg�ra ett dr�gligt, kulturv�rdigt liv p� eget arbete. Passar det in p� det nuvarande Ryssland? Med de oerh�rda sv�righeter, med vilka det fr�n v�rldsmarknaden avsp�rrade Sovjet-Ryssland har att k�mpa, med den allm�nna, fruktansv�rda uppl�sningen av det ekonomiska livet, med produktionsf�rh�llandenas h�ftiga omst�rtning till f�ljd av omv�lvningen av egendomsf�rh�llandena i jordbruket s�v�l som i industrin och handeln, �r det klart att otaliga existenser pl�tsligt blir rotl�sa och slungas ut ur sin bana utan varje objektiv m�jlighet att finna n�gon anv�ndning f�r sin arbetskraft i den ekonomiska mekanismen. Det g�ller inte bara kapitalist- och gods�garklasserna utan ocks� medelklassens breda lager och arbetarklassen sj�lv. Det �r dock ett faktum, att industrins sammankrympning har f�rt med sig ett massutfl�de till landsbygden av stadsproletariatet, som s�ker sin tillflykt i jordbruket. Under s�dana omst�ndigheter �r en politisk r�str�tt, som har det allm�nna arbetstv�nget till ekonomisk f�ruts�ttning, en alldeles obegriplig f�rordning. Enligt sin tendens b�r den endast g�ra utsugarna politisk r�ttsl�sa. Och medan produktiv arbetskraft i massor g�rs rotl�s ser sig sovjetregeringen tv�rtom ofta tvungen att �verl�mna den nationella industrin s� att s�ga i arrende till de forna kapitalistiska �garna. Likaledes s�g sig sovjetregeringen tvungen att ocks� ing� en kompromiss med de borgerliga kooperativa f�retagen. Vidare har det visat sig ofr�nkomligt att anlita borgerliga specialister. En annan f�ljd av samma f�reteelse �r, att v�xande lager av proletariatet s�som r�dgardister etc. underh�lls av staten p� offentlig bekostnad. I realiteten blir breda och v�xande lager av sm�borgarna och proletariatet r�ttsl�sa, d� den ekonomiska organismen f�r dem inte r�knar med n�gra som helst medel att ut�va arbetstv�nget.
Detta �r en orimlighet som g�r r�str�tten till en utopisk, fr�n den sociala verkligheten l�st fantasiprodukt. Och just d�rf�r �r den inte p� allvar n�got verktyg f�r den prolet�ra diktaturen. (En anakronism, en antecipering av det r�ttsliga l�ge som k�nnetecknar en redan f�rdig socialistisk hush�llning men inte n�got f�r den prolet�ra diktaturens �verg�ngsperiod.)
N�r hela medelklassen och de borgerliga och sm�borgerliga intellektuella efter oktoberrevolutionen i m�nader bojkottade sovjetregeringen, lamslog j�rnv�gs-, post- och telegraftrafiken och p� s� vis gjorde uppror mot arbetarregeringen, d� var sj�lvklart alla p�trycknings�tg�rder mot dem - som att fr�nta dem politiska r�ttigheter, ekonomiska existensmedel etc. - p� sin plats f�r att med j�rnn�ve bryta motst�ndet. D� kom just den socialistiska diktaturen, som inte f�r rygga tillbaka f�r n�got maktuppb�d f�r att i det helas intresse framtvinga eller f�rhindra best�mda �tg�rder, till uttryck. Men en r�str�tt, som dekreterar en allm�n r�ttsl�shet f�r mycket breda lager av samh�llet, som politiskt st�ller dem utanf�r samh�llets ram, medan det till och med inom denna ram inte kan skaffa dem n�gon plats, ett r�ttsber�vande inte som konkret �tg�rd f�r ett konkret syfte utan som allm�n regel med best�ende verkan, det �r inte en diktaturens n�dv�ndighet utan en livsoduglig improvisation. S�v�l sovjeter till ryggrad som konstituant och allm�n r�str�tt.
(Bolsjevikerna betecknade sovjeterna som reaktion�ra d�rf�r att deras majoritet var b�nder (bonde- och soldatombud). Sedan sovjeterna st�llt sig p� deras sida blev de riktiga representanter f�r folkmeningen. Men denna pl�tsliga omsv�ngning sammanh�ngde endast med freds- och jordfr�gorna.)[21]
Men med den konstituerande f�rsamlingen och r�str�tten �r fr�gan inte utt�md. Man avskaffade utan vidare de viktigaste demokratiska garantierna f�r ett sunt offentligt liv och f�r de arbetande massornas politiska aktivitet: pressfriheten, f�renings- och f�rsamlingsfriheten; de har blivit f�gelfria vad det g�ller alla sovjetregeringens motst�ndare. F�r dessa ingrepp r�cker Trotskijs ovann�mnda argumentering om den demokratiska v�ljark�rens tunga otymplighet p� l�nga v�gar inte till. D�remot �r det ett klart och obestridligt faktum, att utan en fri och oh�mmad press, utan ohindrat f�renings- och f�rsamlingsliv just breda folkmassors v�lde �r fullkomligt ot�nkbart.
Lenin s�ger, att den borgerliga staten �r ett redskap f�r arbetarklassens undertryckande, den socialistiska f�r bourgeoisins. Men det vore bara den kapitalistiska staten i viss m�n st�lld p� huvudet. Denna f�renklade uppfattning bortser fr�n det v�sentligaste: det borgerliga klassv�ldet beh�vde ingen politisk skolning och fostran av hela folkets massa, �tminstone inte ut�ver vissa tr�ngt dragna gr�nser. F�r den prolet�ra diktaturen �r den livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.
"Tack vare den �ppna och omedelbara kampen om regeringsmakten samlar de arbetande massorna p� mycket kort tid en m�ngd politisk erfarenhet och stiger i sin utveckling hastigt fr�n det ena trappsteget till det andra." H�r vederl�gger Trotskij sig sj�lv och sina egna partikamrater. Just f�r att detta �r riktigt har de genom att undertrycka det offentliga livet stoppat till k�llan f�r den politiska erfarenheten och utvecklingen. Eljest m�ste man ju anta, att erfarenheten och utvecklingen var n�dv�ndig fram till bolsjevikernas makter�vring, att den d� hade n�tt sin h�gsta grad och att den fr�n och med nu var �verfl�dig. (Lenins tal: Ryssland �r �vertygat f�r socialismen!!!)
I sj�lva verket tv�rtom! Just de j�tteuppgifter bolsjevikerna modigt och beslutsamt tog itu med kr�vde den intensivaste skolning av massorna och samling av erfarenhet.
(Frihet endast f�r regeringens anh�ngare, endast f�r ett partis medlemmar - de m� vara aldrig s� talrika - �r ingen frihet. Frihet �r alltid den annorlunda t�nkandes frihet. Inte p� grund av n�gon "r�ttf�rdighets"-fanatism utan d�rf�r att allt det l�rande, gagneliga och renande i den politiska friheten h�r ihop med detta och dess verkan uteblir om "friheten" blir privilegium.)[22]
(Bolsjevikerna skulle s�kert inte med handen p� hj�rtat vilja f�rneka, att de m�ste k�nna sig fram steg f�r steg, experimentera, pr�va hit och dit och att en stor del av deras �tg�rder inte �r n�gra m�sterverk. S� m�ste det g� och kommer det att g� f�r oss alla, om vi ska g� till verket - �ven om inte s� sv�ra f�rh�llanden f�religger �verallt.)[23]
Den tysta f�ruts�ttningen f�r diktaturteorien i Lenins och Trotskijs anda �r, att den socialistiska omv�lvningen �r n�got som det ligger ett f�rdigt recept f�r i revolutionspartiets ficka och som man sedan bara beh�ver energiskt f�rverkliga. Tyv�rr - eller lyckligtvis - �r det inte s�. L�ngt ifr�n att vara en summa f�rdiga f�reskrifter, som man bara skulle ha att bruka, �r det praktiska f�rverkligandet av socialismen som ett ekonomiskt, socialt och r�ttsligt system en sak som ligger helt i framtidens dimma. Vad vi har i v�rt program �r endast n�gra f� v�gvisare i stort som visar oss den riktning i vilken �tg�rderna m�ste s�kas, p� k�pet av �verv�gande negativ karakt�r. Vi vet p� ett ungef�r vad vi allra f�rst m�ste avskaffa f�r att f� v�gen fri f�r den socialistiska hush�llningen men hur de tusen konkreta, praktiska sm� och stora �tg�rderna ska se ut som beh�vs d� det g�ller att inf�ra de socialistiska principerna i hush�llningen, i r�ttsv�sendet, i alla samh�lleliga f�rh�llanden, d�rom ger inget socialistiskt partiprogram och ingen socialistisk l�robok upplysning. Det �r ingen brist utan tv�rtom den vetenskapliga socialismens f�rsteg framf�r den utopiska. Det socialistiska samh�llssystemet b�r och kan endast vara en historisk produkt, f�dd ur erfarenhetens egen skola n�r stunden �r inne, ur den levande historien, alldeles som den organiska naturen, av vilken den ytterst �r en del, har den vackra vanan att tillsammans med ett verkligt samh�lleligt behov ocks� alltid frambringa medlen f�r dess tillfredsst�llande, med uppgiften samtidigt l�sningen. Men om s� �r, d� �r det klart, att socialismen enligt sin natur inte l�ter p�bjuda sig, inf�ras genom ukas. Den har till f�ruts�ttning en rad makt�tg�rder - mot egendomen o.s.v. Det negativa, raseringen, kan man dekretera, inte uppbygget, det positiva. Ny mark, tusen problem. Endast erfarenheten kan korrigera och �ppna nya v�gar. Endast oh�mmat skummande liv finner tusen nya former, improvisationer, frig�r skapande kraft, korrigerar sj�lv alla felgrepp. Det offentliga livet i stater med begr�nsad frihet �r s� torftigt, s� fattigt, s� schematiskt, s� ofruktbart, just d�rf�r att de genom att utesluta demokratin sp�rrar av sig fr�n de levande k�llorna till all andlig rikedom och allt framsteg. (Bevis: �ren 1905 och februari-oktober 1917.) Liksom politiskt ocks� ekonomiskt och socialt. Folkets hela massa m�ste vara med. Annars blir socialismen fr�n b�rjan dekreterad, p�bjuden av ett dussin intellektuella.
Ovillkorlig offentlig kontroll n�dv�ndig. Annars stannar utbytet av erfarenheterna endast inom den slutna kretsen av den nya regeringens �mbetsm�n. Korruption ofr�nkomlig. (Lenins ord i cirkul�r 29). Socialismens praktik kr�ver en hel andlig omv�lvning i de genom �rhundraden av borgerligt klassv�lde degraderade massorna. Sociala instinkter i st�llet f�r egoistiska, massinitiativ i st�llet f�r sl�het, idealism som b�r ut�ver allt lidande o.s.v., o.s.v. Ingen vet det b�ttre, skildrar det mer intensivt, upprepar det mer h�rdnackat �n Lenin. Men han tar bara fullst�ndigt miste p� medlen. Dekret, diktatorisk makt hos fabrikens uppsyningsman, drakoniska straff, skr�ckv�lde, detta �r palliativ. Den enda v�gen till p�nyttf�delse �r det offentliga livets egen skola, den oinskr�nktaste bredaste demokrati, offentlig mening. Det �r just skr�ckv�ldet som demoraliserar.
Om allt detta faller bort, vad �terst�r d� i realiteten? Lenin och Trotskij har i st�llet f�r de ur allm�nna folkval framg�ngna representantkorporationerna framst�llt sovjeterna som den enda representationen f�r de arbetande massorna. Men med det politiska livets undertryckande i hela landet m�ste ocks� livet i sovjeterna allt mera f�rlamas. Utan allm�nna val, oh�mmad press- och f�rsamlingsfrihet, fri meningskamp, utd�r livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv d�r byr�kratin ensam f�rblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar s� sm�ningom in, n�gra dussin partiledare av outt�mlig energi och gr�nsl�s idealism dirigerar och regerar, bland dem styr i realiteten ett dussin framst�ende hj�rnor och en elit av arbetarklassen uppb�das d� och d� till f�rsamlingar f�r att appl�dera ledarnas tal, enh�lligt anta f�relagda resolutioner, i grund och botten allts� en klickhush�llning - visserligen en diktatur men inte en proletariatets diktatur utan diktaturen av en handfull politiker, d.v.s. diktatur i borgerlig mening, i jakobinv�ldets mening. (Sovjetkongressens ajournering fr�n tre till sex m�nader!) Ja, �n mer: s�dana tillst�nd m�ste f�ra med sig en f�rvildning av det offentliga livet: attentat, arkebusering av gisslan o.s.v.
(Lenins tal om disciplin och korruption.)[24]
Ett speciellt problem av stor vikt i varje revolution utg�r kampen med trasproletariatet. �ven vi i Tyskland och �verallt annars kommer att f� syssla med det. Det trasprolet�ra elementet sitter djupt i det borgerliga samh�llet, inte bara som ett s�rskilt lager, som socialt avfall, som alldeles s�rskilt v�xer enormt i tider n�r samh�llsordningens murar st�rtar samman, utan som integrerande element i hela samh�llet. H�ndelserna i Tyskland, och mer eller mindre i alla andra stater, har visat hur l�tt alla lager av det borgerliga samh�llet kan r�ka i f�rfall. Grader mellan merkantila, prisockrare, gulascheri, luftaff�rer, prejeri, mutor, st�ld, inbrott och r�n fl�t s� samman, att gr�nsen mellan den �rbara borgerligheten och tukthusen f�rsvann. H�r upprepas samma f�reteelse som det regelbundet snabba f�rfallet av borgerliga dygder n�r de omplanteras i transoceana koloniala f�rh�llanden p� fr�mmande social jord. N�r de konventionella skrankorna och st�den f�r moral och r�tt st�rtar samman hemfaller det borgerliga samh�llet, vars innersta livslag �r den djupaste omoral: m�nniskans utsugning av m�nniskan, omedelbart och h�mningsl�st �t klar f�rslumning. Den prolet�ra revolutionen kommer �verallt att n�dgas k�mpa med denna fiende, detta kontrarevolutionens redskap.
Och dock �r ju �ven i det avseendet terrorn ett sl�tt, ja, tveeggat sv�rd. Den drakoniska krigsjustisen �r vanm�ktig mot utbrotten av det trasprolet�ra ofoget. Ja, varje varaktig regim under bel�gringstillst�nd f�r ovillkorligen till godtycke, och varje godtycke verkar depraverande p� samh�llet. De enda verksamma medlen i den prolet�ra revolutionens hand �r ocks� h�r: radikala �tg�rder av politisk och social natur, snabbaste omvandlingen av de sociala garantierna f�r massans liv och - uppeldande av den revolution�ra idealismen, som endast i oinskr�nkt politisk frihet i l�ngden kan h�llas uppe genom massornas intensiva liv.
Liksom solstr�larnas verkan �r det verksammaste, renande och botande medlet mot smittosamma sjukdomar, s� �r revolutionen sj�lv och dess f�rnyande princip, det av revolutionen skapade andliga livet, massornas aktivitet och sj�lvansvar, allts� den bredaste politiska frihet som dess form, den enda botande och renande solen.[25]
Anarki kommer ocks� hos oss och �verallt att bli oundviklig. Trasprolet�ra element tillh�r det borgerliga samh�llet och kan inte l�sg�ras fr�n det.
Bevis:
1. Ostpreussen, "kosack"-plundringarna.
2. Det allm�nna utbrottet av rov och st�lder i Tyskland ("gulascherier", post- och j�rnv�gspersonal, polis, helt utpl�nande av gr�nserna mellan det v�lordnade samh�llet och tukthuset).
3. Fackf�reningsledarnas mycket snabba f�rfall. H�remot �r de drakoniska terror�tg�rderna maktl�sa. Tv�rtom korrumperar de ytterligare. Enda motgiftet massornas idealism och sociala aktivitet, oinskr�nkt politisk frihet.
Detta �r en �verm�ktig objektiv lag som inget parti f�rm�r undandra sig.
Grundfelet i Lenins och Trotskijs teori �r just det, att de liksom Kautsky st�ller diktaturen i mots�ttning till demokratin. "Diktatur eller demokrati" lyder fr�gest�llningen s�v�l hos bolsjevikerna som hos Kautsky. Han best�mmer sig naturligtvis f�r demokratin och n�rmare best�mt den borgerliga demokratin, eftersom han ju framst�ller den som alternativet till den socialistiska omv�lvningen. Lenin-Trotskij best�mmer sig tv�rtom f�r diktaturen i motsats mot demokratin och d�rmed f�r en handfull personers diktatur, d.v.s. f�r diktaturen efter borgerligt m�nster. Det �r tv� motsatta poler, b�da lika l�ngt avl�gsna fr�n den verkliga socialistiska politiken. Proletariatet kan n�r det tar makten aldrig enligt Kautskys goda r�d under f�rev�ndning av "landets mognad" avst� fr�n den socialistiska omv�lvningen och �gna sig enbart �t demokratin utan att beg� f�rr�deri mot sig sj�lvt, Internationalen och revolutionen. Man b�r och m�ste genast ig�ngs�tta socialistiska �tg�rder p� det mest energiska, oeftergivliga, h�nsynsl�sa s�tt, allts� ut�va diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, d.v.s. i bredaste offentlighet, under det mest aktiva oh�mmade deltagande av folkmassorna, i oinskr�nkt demokrati. "Som marxister har vi aldrig varit avgudatj�nare �t den formella demokratin", skriver Trotskij. Javisst, vi har heller aldrig varit avgudatj�nare �t socialismen eller marxismen. Men f�ljer det kanske d�rav, att vi ocks� kan - likt Cunow-Lensch-Parvus[26] - kasta socialismen, marxismen, i skr�pkammaren n�r den blir oss obekv�m? Trotskij och Lenin �r det levande nejet p� den fr�gan. Vi har aldrig varit avgudatj�nare �t den formella demokratin. Det betyder bara, att vi alltid skilde den sociala k�rnan i den borgerliga demokratin fr�n dess politiska form, att vi alltid avsl�jade den beska k�rnan av social olikhet och ofrihet under den formella j�mlikhetens och frihetens fina skal - inte f�r att f�rkasta denna demokrati utan f�r att egga arbetarklassen till att inte n�ja sig med skalet utan er�vra den politiska makten f�r att fylla den med nytt socialt inneh�ll. Det �r proletariatets historiska uppgift, n�r det kommer till makten, att i st�llet f�r den borgerliga demokratin skapa socialistisk demokrati, inte att avskaffa all demokrati. Men socialistisk demokrati b�rjar inte f�rst i det utlovade landet, n�r grunden f�r den socialistiska hush�llningen har lagts, som f�rdig julklapp �t det tappra folket som under tiden har underst�tt den lilla klicken socialistiska diktatorer. Socialistisk demokrati b�rjar genast med rivningen av klassv�ldet och uppbygget av socialismen. Den b�rjar i det �gonblick d� det socialistiska partiet er�vrar makten. Den �r intet annat �n proletariatets diktatur.
Ja, diktatur! Men denna diktatur best�r i s�ttet att anv�nda demokratin, inte i dess avskaffande, i energiska, beslutsamma ingrepp i det borgerliga samh�llets v�lf�rv�rvade r�ttigheter och ekonomiska f�rh�llanden, utan vilka den socialistiska omv�lvningen inte l�ter f�rverkliga sig. Men denna diktatur m�ste vara klassens verk och inte en liten ledande minoritets i klassens namn, d.v.s. den m�ste undan f�r undan framtr�da ur massornas aktiva deltagande, st� under deras omedelbara p�verkan, underkastas hela offentlighetens kontroll, framg� ur folkmassornas v�xande politiska skolning.
Precis s� skulle ocks� bolsjevikerna hittills ha g�tt fram, om de inte hade lidit under v�rldskrigets fruktansv�rda tv�ng, den tyska ockupationen och alla d�rmed f�rbundna abnorma sv�righeter, som m�ste f�rvr�nga varje av de b�sta avsikter och de vackraste principer ledd socialistisk politik.
Ett krasst argument h�rf�r utg�r r�dsregeringens s� rikliga bruk av terrorn, s�rskilt under sista perioden f�re den tyska imperialismens sammanbrott, efter attentatet p� det tyska s�ndebudet. Banaliteten att revolutioner inte d�ps i rosenvatten �r i sig t�mligen torftig.
Allt som sker i Ryssland �r begripligt och en ofr�nkomlig kedja av orsaker och verkningar vilkas utg�ngspunkt �r: det tyska proletariatets svek och den tyska imperialismens ockupation av Ryssland. Det vore att kr�va �verm�nskliga ting av Lenin och hans kamrater, om man ytterligare ville av dem kr�va, att de under s�dana omst�ndigheter skulle trolla fram den vackraste demokrati, den mest f�rebildliga proletariatets diktatur och en blomstrande socialistisk hush�llning. De har genom sin beslutsamma revolution�ra h�llning, sin f�rebildliga d�dkraft och sin obrottsliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utf�rt vad som under s� f�rd�mt sv�ra f�rh�llanden kunde utf�ras. Det farliga b�rjar d�r de ville g�ra en dygd av n�dv�ndigheten och teoretiskt fixera sin av dessa �desdigra betingelser p�tvungna taktik och anbefalla den �t det internationella proletariatet som m�nstret f�r den socialistiska taktiken. Liksom de d�rmed sj�lva st�ller sig fullst�ndigt on�digt i rampljuset och st�ller sin verkliga, obestridliga historiska f�rtj�nst under n�dtvungna felstegs sk�ppa, s� visar de den internationella socialismen, f�r vilken de stridit och lidit, en d�lig tj�nst n�r de i sitt f�rr�d vill som nya insikter inf�ra alla de av n�d och tv�ng i Ryssland inspirerade skevheter, som ytterst bara var utstr�lningar av den internationella socialismens bankrutt i detta v�rldskrig.
M� de tyska regeringssocialisterna skria, att bolsjevikernas v�lde i Ryssland �r en vr�ngbild av proletariatets diktatur. Om det var eller �r det, s� var det bara d�rf�r att det just var en produkt av det tyska proletariatets h�llning, som var en karikatyr p� socialistisk klasskamp. Vi st�r alla under historiens lag och den socialistiska samh�llsordningen l�ter sig bara genomf�ras internationellt. Bolsjevikerna har visat, att de f�rm�r allt som ett �kta revolution�rt parti f�rm�r �stadkomma inom de historiska m�jligheternas gr�nser. De b�r inte f�rs�ka agera som de ville utf�ra underverk. Ty en m�nstergill och felfri prolet�r revolution i ett isolerat, av v�rldskriget utmattat, av imperialismen strypt, av det internationella proletariatet f�rr�tt land vore ett underverk. Vad det g�ller �r att i bolsjevikernas politik skilja det v�sentliga fr�n det ov�sentliga, k�rnan fr�n det tillf�lliga. I denna sista period, d�r vi st�r inf�r avg�rande slutstrider i hela v�rlden, var och �r socialismens viktigaste problem just den br�nnande tidsfr�gan: inte den eller den taktiska detaljfr�gan utan proletariatets aktionsduglighet, massornas d�dkraft, socialismens vilja till makt �ver huvud. I den meningen var Lenin och Trotskij och deras v�nner de f�rsta som f�regick v�rldsproletariatet med sitt exempel, de �r tills vidare �nnu de enda som med Hutten kan utropa: Jag har v�gat![27]
Detta �r det v�sentliga och best�ende i bolsjevikernas politik. I den meningen f�rblir det deras od�dliga historiska f�rtj�nst att med er�vringen av den politiska makten och med den praktiska problemst�llningen till socialismens f�rverkligande ha g�tt f�re det internationella proletariatet och m�ktigt drivit p� uppg�relsen mellan kapital och arbete i hela v�rlden. I Ryssland kunde problemet endast uppst�llas. Det kunde inte l�sas i Ryssland. Och i den meningen tillh�r framtiden �verallt "bolsjevismen".
[1] Rosa Luxemburgs anteckningar om den ryska revolutionen tillkom under hennes tid i f�ngelset och offentliggjordes 1922 av Paul Levi, sedan han uteslutits ur KPD efter att ha varit dess ledare.
[2] Pavel Axelrod och Fedor Dan var tv� ledande ryska mensjeviker.
[3] Vorw�rts var den tyska socialdemokratins huvudorgan.
[4] Rysk tider�kning, enligt den v�sterl�ndska kom bolsjevikrevolutionen den 7 november.
[5] Sedan den tsaristiska regimen uppl�st den radikala duman i juni 1907, inf�rde den kuppartat en ny valordning. Den fj�rde duman, som valdes 1912, kom p� s� s�tt att f� en starkt konservativ inriktning.
[6] Valmansk�ren var indelad i fyra kurier, varigenom storgods�garna tillf�rs�krades en kraftig �vervikt.
[7] Pavel Miljukov var vid denna tid utrikesminister i den provisoriska regeringen.
[8] Kaledin stod i spetsen f�r de donkosacker, som deltog i general Kornilovs angrepp p� Petrograd.
[9] Tseretelli var mensjevikisk kommunikationsminister och 1918 talesman f�r den georgiska separatismen.
[10] Den 8 november 1917 hade den andra allryska sovjetkongressen utf�rdat ett dekret, som upph�vde den privata �gander�tten till jorden och konfiskerade de stora jordegendomarna. Jorden f�rdelades d�refter mellan de brukande b�nderna, enligt principer som bygemenskaperna sj�lva fick best�mma �ver.
[11] Alexander Kerenskij var en ledande borgerlig politiker och ingick som krigs- och marinminister i den provisoriska regeringen och blev senare ordf�rande i ministerr�det.
[12] Under de rysk-tyska fredsf�rhandlingarna i Brest-Litovsk, som inleddes den 3 december 1917, kr�vde bolsjevikerna sj�lvbest�mmander�tt f�r alla nationer i de krigf�rande l�nderna.
[13] Den nationalistiska ukrainska radan sl�t den 27 januari 1918 ett f�rdrag med Tyskland enligt vilket den tyska arm�n fick r�tt att ockupera Ukraina. Vid den tidpunkten beh�rskades landet av bolsjevikerna.
[14] Rafael Erich var en finsk h�gerpolitiker som blev statsminister 1920-21. Vistades under kriget i Tyskland f�r att vinna st�d f�r tyskt milit�rt ingripande i Finland. Carl Gustaf Mannerheim stod som finsk �verbef�lhavare i spetsen b�de f�r frig�relsen fr�n Ryssland och f�r nedsl�endet av de finska arbetarna.
[15] Taras Sjevtsjenko var en ukrainsk nationalistisk f�rfattare.
[16] Fritz Reuter var en socialrevolution�r 1800-talsf�rfattare som i sina arbeten givit en k�rleksfull skildring av den plattyska kulturen.
[17] I ett till�ggsavtal tvingades Ryssland betala sex miljarder mark till Tyskland.
[18] Efter mordet p� den tyske ambassad�ren i Ryssland, greve Mirbach, hade en m�ngd v�nstersocialrevolution�rer h�ktats av bolsjevikerna.
[19] Skall vara 1912. Se not 4.
[20] F�rfattningen som antogs den 10 juli 1918 skilde mellan aktiv och passiv r�str�tt. Passiv r�str�tt, d.v.s. ber�vade den, hade personer med anst�llda l�narbetare, s�dana som levde p� arbetsfria int�kter, privata handelsm�n, pr�ster och anst�llda inom polisen.
[21] Detta stycke �r en notis av f�rf. p� onumrerat l�st blad, sannolikt t�nkt som komplettering till den omstridda sista satsen: "S�v�l sovjeter till ryggrad som konstituant och allm�n r�str�tt".
[22] Texten inom parentes �terfinns i marginalen till Rosa Luxemburgs manuskript utan angivelse av exakt placering.
[25] De f�ljande "bevisen" var skrivna p� l�sa blad men var antagligen av f�rf. planerade att ut�kas till en st�rre framst�llning om trasproletariatet.
[26] Parvus var en pseudonym f�r den ryskf�dde revolution�ren Alexandr Helphand; han samarbetade med Luxemburg en tid men kom under kriget att aktivt verka f�r den tyska staten. Heinrich Cunow genomgick en liknande utveckling.
[27] Ulrich von Hutten var en l�gadlig lutheranh�ngare, som tvingades fly fr�n Tyskland, sedan han 1521 besegrats i ett misslyckat upprorsf�rs�k mot de tyska furstarna.
[A*] Denna mening har fallit bort i Federativs utg�va - MIA.